onsdag 10 juli 2013

Och bergen svarade - Khaled Hosseini

Jag visste inte att Khaled Hosseini hade gett ut denna bok till min lillasyster uppdaterade mig. Jag älskar Hosseinis tidigare böcker och självklart var jag bara tvungen att läsa även denna.

Och bergen svarade heter Hossienis tredje bok. Först och främst måste jag säga att jag älskar titeln och bokens omslag. Sen måste jag berätta att när jag fick den här boken i min hand var jag tvungen att lägga alla anda böcker jag läste då åt sidan. I vanliga fall brukar jag läsa böcker i tur och ordning, men hade jag inte börjat med Hosseinis bok direkt hade jag säkert läst de andra böckerna halvhjärtat. Och det hade inte varit rättvist, eller?

Det geniala med Khaled Hosseinis böcker är att de förkroppsligar en plats. Denna plats, författarens hemland Afghanistan, har ett sätt att vara integrerad med samtidigt bitvis irrelevant för berättelsen. Det är en flergenerationssaga med rötterna i en afghansk by, rötter som sprids tillstaden Kabul, sedan Paris och vidare.

Berättelsen handlar om brytningen av familjeband och dess konsekvenser för de berörda personerna under mer än sex årtionden. Detta kan hända någon annanstans förutom i Afghanistan också. Psykologin och känslorna är universella. Hosseini har Afghanistan i hjärtat när han skriver om en man som tvingas avgöra vilket av sina barn han måste offra för att hela familjen inte ska gå under.

Flera historier i boken flätas samman i denna bok. Vissa upprörande och andra med oväntade känslomässiga belöningar. Vad som kan skapa irritation är alla dessa berättelser som jag måste läsa under tiden, när jag som läsare hela tiden vill återvända till berättelsens kärna - den om syskonen Abdullah och Pari. Hosseini använder deras berättelse som en språngbräda för berättelser om människor runt syskonen vilket innebär att Abdullah och Pari aldrig får den typ av uppmärksamhet de verkligen förtjänar och jag som läsare får aldrig riktigt känna deras smärta. Vilket är synd. Verkligen. Eftersom det är hjärtskärande när en bok med så mycket potential för att fånga människors känslor i slutändan visar sig vara något du har glömt bort imorgon.

Hosseinis konstnärliga val att skriva en familjesaga som berättas i flera röster kan sudda ut fokus för läsaren och berättelsen samtidigt som den sista slutscenen, den som läsaren får vänta länge på är väldigt kort.

Rekommenderas, men med reservation!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar