onsdag 2 januari 2013

Manuskriptet från Accra - Paulo Coelho

Jag har läst en speciell bok, det är jag övertygad om. En sådan bok som ger mig en alldeles speciell känsla under tiden som jag läser den. En känsla som jag inte kan sätta ord på, men en känsla jag kommer relatera tillbaka till. Den har gett mig tankar som gör att jag kommer se och uppfatta saker och ting annorlunda. En sådan bok har jag läst. Och den vill jag dela med er.

Jag har nämligen läst Paulo Coelhos senaste bok Manuskriptet från Accra. Den innehåller ord som jag länge kommer bära med mig.
Året är 1099 och en man, känd som Kopten, samlar Jerusalems invånare för att hålla ett tal. Åhörarna är kristna, muslimer och judar som förbereder sig på att invaderas av korsfararna. Talet ska förbereda dem för de kommande striderna, tror de. Men istället för att förbereda dem för kriget ber Kopten åhörarna att söka visdom i sin egen vardag. Enligt Kopten kommer den sanna visdomen ur kärlek, förluster, vår dagliga samexistens med döden. Att ögonblick avsegrar men också nederlag.
Det mest förödande av alla vapen är inte spjutet eller kanonen- som kan sarga en kropp eller rasera en mur. Det mest förfärliga av alla vapen är ordet som kan ödelägga ett liv utan att lämna blodspår och vars sår aldrig läker.

Låtoss alltså se till att vi blir herrar över vårt språk, så att vi inte blir slavar under orden.
Även om denna bok, likt nästan alla Coelhos böcker, är skrivna i religiös framtoning så besvärar det inte mig just denna gång. Jag kan göra om orden och placera dem i andra sammanhang och sätta andra prägel på dem. På något sätt påminner mig den här boken om Kahlil Gibrans bok Profeten som jag läste för ett par år sedan.

Paulo Coelho har än en gång tagit mig med storm. Böcker som tar mig med storm tycker jag om, det konstaterar jag nu!


Gästinlägg av Bookis syster för Bookis litteraturblogg.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar