söndag 21 oktober 2012

Himlens fånge - Carlos Ruiz Zafón

För ett par år sedan läste jag Vindens skugga, en enorm gotisk thriller med ett labyrintiskt berättande, en underbar skriven text och ett vackert berättande. Det blev en favorit och jag fullkomligt njöt av berättelsen. Jag ville ha mer! Strax därefter läste jag Ängelns lek, även den skriven med samma vackra prosa, trots att den hade en underton av att vara skriven utan eftertanke, utan snarare blev skriven för att följa upp den enorma framgången efter den första boken.

Nu, ett par år senare, har vi Himlens fånge. Den berättas återigen av vår hjälte Daniel Sempere, nu gift med Bea och de har ett litet barn tillsammans. Daniel arbetar tillsammans med sin far på bokhandeln Sempere & Söner. Det familjedrivna företaget går inte så bra och de två Sempere kämpar för att det att gå ihop. Lyckan är vid horisonten när deras käre vän Fermin Romero de Torres ska gifta sig med Bernarda, hans livs kärlek. Men det är något som stör Fermin och han är inte sitt vanliga optimistiska jag. Vid denna tidpunkt kommer en underlig figur in i bokhandeln och lämnar ett meddelande till Fermin där det står:

"Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och som har nyckeln till framtiden".

Detta leder till att Daniel ifrågasätter Fermin om hans förflutna vilket leder till uppenbarelser om Daniel och hans familj också. Himlens fånge är egentligen Fermins bok. Majoriteten av berättelsen handlar om honom, hans fängelsetid, skildringen av den och hur den fruktansvärda tiden påverkat honom. Det är även där Fermin blir vän med David Martin, berättaren i Ängelns lek, som organiserar Fermins flykt. Och varför flyr inte Martin själv kan man undra. Nej, för att det inte passar berättelsen helt enkelt.

Berättelsen är fortfarande fängslande i Himlens fånge och Fermin är sitt vanliga älskvärda jag. Mysterier ska fortfarande lösas. Fermin har varit en del av Semperes liv hela tiden, följt Daniel sedan han var barn. Samtidigt är berättelsen förvirrande. Nu får vi veta att Daniels mamma Isabella blev mördad, David Martin är en hjälte och som läsare börjar man plötsligt ifrågasätta berättelsen i Ängelns lek. Jag får en känsla av att allt detta ska berika historien och fördjupa den.

Sammanfattningsvis är Himlens fånge som en novell för mig. Den är kort, berättelsen är full av genvägar, inte lika välskriven som Vindens skugga och mest irriterande av allt är att den slutar alldeles för konstigt. En del av mig känner att jag är klar med Carloz Ruiz Zafóns böcker, medan en annan del av mig vill veta om författaren lyckas utveckla sitt skrivande i nästa bok så att den hamnar i nivå med Vindens skugga.

2 kommentarer :

  1. Jag har äntligen läst Himlens fånge. Älskade Vindens skugga, tyckte att Ängels lek var bra, men inte lika bra som första boken. Och den här kändes som en mellanakt, en inledning till vad som komma skall.
    Mycket är upplagt för en rafflande nästa bok. Det ska bli spännande att se om Carlos får ihop historien.

    SvaraRadera
  2. Jag älskade också "Vindens skugga" och bokstavligt talat gav boken en puss när jag läst ut den. Tog ett par år innan jag gav mig i kast med "Ängelns lek" eftersom jag var rädd att jag skulle bli gruvligt beskviken. Den var inte lika bra som "Vindens..." men läsvärd.
    Nu försöker jag att inte ha för höga förväntningar på "Himlens fånge" men det är svårt :)

    läs gärna min lilla bokblogg http://boklusenboksida.blogpsot.com

    SvaraRadera