Sista inlägget innan det nya året

Det här får bli mitt sista inlägg innan vi firar det nya året som kommer. Med det sista inlägget kommer också en recension på den sista boken jag har läst under 2010. Det blev Pojken i randig pyjamas av John Boyne. Boken finns också som film med samma namn.

Berlin 1942 - När Bruno kommer hem från skolan en dag upptäcker han att hans tillhörigheter packas i lådor. Hans far har fått en befordran och familjen måste flytta från sitt hem till ett nytt hus långt långt bort, där det inte finns någon att leka med och inget att göra. Ett långt staket sträcker sig så långt ögat kan se som avgränsar honom från det främmande folket han kan se i fjärran. Men Bruno längtar efter att vara en upptäcktsresande och tänker att det måste finnas mer på denna ödsliga nya plats än det ögat ser. Han börjar undersöka sin nya miljö och möter en annan pojke vars liv och omständigheter är mycket olik sin egen. Resultatet av deras möte blir en vänskap som får förödande konsekvenser.

Pojken i randig pyjamas presenteras som en berättelse. Det förväntas av läsaren att koppla berättelsen till det som hände i verkligheten. I detta fall, när det handlar om en en så känsloladdad och historiskt ämne, förintelsen, är det svårt att se ett samband mellan berättelsen och verkligheten. Mycket hänger på läsaren, det vill säga att läsaren först ser Brunos överväldigande naivitet som normalt. För det är helt otroligt att 9-åriga Bruno, som går i skola i Berlin och som är en son till en högt uppsatt SS-officer, är omedveten om kriget, inte vet vem Hitler är och vad som händer med judarna. Bruno framställs som uppmärksam och intelligent, men helt naiv när det gäller faderns arbete och det som pågår framför ögonen på honom.

När Brunos familj anländer till Auschwitz är Bruno och hans 12-åriga syster de enda barnen som inte är på andra sidan staketet. Det låter inte trovärdigt då historiska dokument visar att runt 6000 SS-officerare befann sig i Auschwitz vilket verkar ytterst osannolikt att andra barn inte skulle ha funnits i närheten. Sedan undrar man hur Bruno kunde ha talat med sin vän på andra sidan staketet i månader utan att bli upptäckt eller att någonsin förstå vad som händer på andra sidan staketet eller att Shmuel, hans kompis, svälter. Bruno ger Shmuel mat då och då, men oftast äter han själv upp det mesta på vägen.

Boyne kunde ha skrivit berättelsen på ett mer trovärdigt sätt för att läsaren ska kunna koppla det till verkligheten. Som berättelse är den kraftfull, men som tragedi är den pinsamt kort och ytlig.