Svinalängorna, som är skriven av Susanna Alakoski, är en bok om Leena, hennes familj och deras försök till att anpassa sig till livet i Sverige. Handlingen utspelar sig i Ystad under 60- och 70-talet och vi får följa den fattiga familjen som kommer från Finlad. De flyttar in i en lägenhet i ett område som, av kommunen, kallas för Svinalängorna. Lägenheten känns lyxig med inomhustoalett och rinnande vatten. Vad kommunen samtidigt har lyckats bra med är att placera alla socialfall, låginkomsttagare och invandrare i samma område. Perioder av supande och bråk är vanligt i familjen och Leena söker tröst i skolan och sina vänner.Boken är svår att lägga ifrån sig, mest för att jag ville uppleva en förändring i händelserna, ett löfte om att det skulle ordna sig för denna tragiska familj. Handlingen är lite konstig i början med kattungar som dränks hela tiden och föräldrar som svär kors och tvärs. Lilla Leena försöker fly vardagen, men inte får man veta mycket om Leenas syskon. Hur klarar de sig egentligen? Leena är så pass vuxen att hon kan ta vara på sig själv, men lillebror då? Vem tog hand om honom under de svåra tiderna då mamma och pappa låg utslagna, då det saknades mat på bordet eller när ingen tvättade eller städade? Att båda föräldrarna fastnar i den onda cirkeln låter ofattbart. Fanns det ingen i denna familj som brydde sig om barnen? Livet är hårt ibland och full av prövningar, men man behöver inte tappa bort sig på vägen.
Myndigheterna gör ingenting för Leena och hennes bror, ingen reagerar på barnens situation. Eller väljer de att inte reagera? Boken slutar tvärt och jag undrar egentligen hur det gick för Leena. Jag vet att hon sökte skydd hos Gud, hon skaffade vänner och lärde sig att acceptera föräldrarnas situation, men till vilket pris? Jag måste säga att jag hade högre tankar om denna bok och trodde definitivt inte att den skulle sluta som den gjorde.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar